BjörnBorg

Född den 6 juni 1956 i Stockholm, men uppvuxen i Södertälje, upptäcker Björn Borg tennis vid nio års ålder tack vare en racket som hans far vunnit i en bordtennisturnering. Fascinerad tillbringar han timmar med att slå bollen mot familjens garageport och utvecklar den jämnhet som ska bli hans signum.

Hans talang slår snabbt igenom. Trots en tvåhandsbackhand och en topspin som är ovanliga för tiden, och som han råds att överge, förblir Borg trogen sin stil. Det valet ska bidra till att förändra den moderna tennisen.

Bara 15 år gammal tas han ut i Davis Cup. Året därpå vinner han Wimbledon för juniorer och juniorvärldsmästerskapet, vilket bekräftar att en stor mästare håller på att födas.

Under ledning av sin tränare Lennart Bergelin utvecklas Borg i exceptionell takt. Sverige har fått sitt underbarn; tennisvärlden står i begrepp att upptäcka en framtida legend.

I berättelsen om Björn Borg återkommer alltid ett namn: Lennart Bergelin. Den tidigare svenske spelaren och Davis Cup-kaptenen upptäcker tonåringen tidigt och förstår att man inte får bryta sönder det som gör honom unik. Tvåhandsbackhanden, topspinen och de ibland råa rörelserna: allt verkar ovanligt, men allt fungerar.

Bergelin försöker inte forma en spelare efter tidens mallar. Tvärtom skyddar han Borgs instinkt, kanaliserar hans temperament och hjälper honom att förvandla tonårig glöd till mästarens kyla. Under hans ledning blir Borg en segermaskin, men aldrig en standardiserad spelare.

Kontrasten är slående när han återvänder på 1990-talet. För detta nästan overkliga försök omger sig Borg bland annat med Ron Thatcher, en walesisk karateexpert. Valet säger mycket om comebacken: mindre en klassisk tennismässig återuppbyggnad än en mental, nästan mystisk, jakt hos en mästare som försöker återfinna en del av sig själv.

Mellan Bergelin och Thatcher tecknas hela Borgs historia i relief. På ena sidan den tålmodige mentorn som följer uppgången; på den andra den ovanliga gestalten i ett omöjligt återtåg. Den förste hjälper Borg att bli kung, den andre följer människan när han försöker återvända till en värld som inte längre är hans.

Björn Borgs karriär var förvånansvärt kort, men hans avtryck i tennishistorien är enormt. På bara ett decennium byggde svensken upp ett av de mest imponerande herraväldena som sporten någonsin har skådat.

Det är en sak att dominera. Det är en helt annan att aldrig förlora. Från Wimbledon 1976 till Roland Garros 1981 förblev Björn Borg obesegrad i de två Grand Slam-turneringar där han regerade. Under denna period vann han samtliga nio upplagor av Wimbledon och Roland Garros som han deltog i: fem raka Wimbledon-titlar mellan 1976 och 1980, följt av fyra raka titlar i Roland Garros mellan 1978 och 1981. Endast Parisupplagan 1977 saknas i denna svit, eftersom svensken inte tilläts delta på grund av sitt engagemang i World Team Tennis.

De tre dubbelsegrarna i Roland Garros och Wimbledon mellan 1978 och 1980 utgör den mest spektakulära – och utan tvekan mest omtalade – delen av hans storhetstid. De har i hög grad bidragit till hans legend, men de berättar inte hela historien. Hans oslagbarhet började redan två år tidigare på Wimbledons gräs och tog slut först i Wimbledonfinalen 1981, när John McEnroe satte punkt för en svit som verkade omöjlig att bryta.

Under nästan fem år härskade Borg över både den röda grusbanan i Paris och gräset i Wimbledon – två underlag som kräver helt olika egenskaper. Ingen annan spelare har så tydligt personifierat förmågan att samtidigt regera i Europas två största tennisturneringar.

Sedan dess har Rafael Nadal, Roger Federer och Novak Djokovic slagit flera av hans rekord. Men de har inte suddat ut det som gjorde Björn Borg unik: han gav intrycket av att vara helt enkelt oslagbar.

Panatta får därmed en särskild plats i Borgs parisiska legend. Han är inte den som varaktigt utmanar hans välde, som Vilas försöker göra, utan den som spräcker rustningen på rätt plats, vid rätt ögonblick. Hans seger 1976, i en turnering som han sedan vinner, förblir ett av de få bevisen på att kungen av Roland-Garros ibland kunde nås.

I slutet av 1970-talet ger Björn Borg intrycket av att spela en annan sorts tennis. I en tid dominerad av serve-volley tvingar han fram ett baslinjespel byggt på exceptionell topspin, obeveklig jämnhet och fysisk förberedelse utan motsvarighet.

Hans forehand får bollen att studsa mycket högt efter nedslaget och pressar ständigt tillbaka motståndarna. Hans tvåhandsbackhand, ännu ovanlig vid tiden, ger honom stor stabilitet och förebådar en teknisk utveckling som ska bli norm.

Men hans verkliga revolution ligger kanske i den fysiska synen på spelet. Borg är en av de första mästarna som gör uthållighet, rörelsehastighet och återhämtning till centrala delar av förberedelsen. Han accepterar de långa duellerna, övertygad om att hans fysik ska göra skillnaden.

I motsats till bilden av en enkel grusspecialist anpassar han sitt spel utan att förneka sin identitet. Genom att finslipa serven, nätattackerna och spelet på snabba underlag blir han också Wimbledons mästare.

Den moderna tennisen är skyldig honom mycket. Hans topspin förebådar Rafael Nadals, hans fysiska förberedelse föregriper dagens krav och hans baslinjespel inspirerar flera generationer av mästare. Genom att förändra sättet att spela och träna bidrog Björn Borg till att föra tennisen in i en ny era.

På en tennisbana verkar Björn Borg oberörd av allt som händer. En vunnen poäng, en räddad breakboll eller en vunnen Grand Slam-final lockar knappt fram ett leende. Denna orubblighet ger honom ett smeknamn som blivit legendariskt: « Ice Borg ».

Ändå är lugnet inte medfött. Som tonåring har Borg ett hett temperament. Hans vredesutbrott ger honom flera varningar och till och med en avstängning i klubben. Med hjälp av tränaren Lennart Bergelin lär han sig gradvis att kanalisera känslorna tills hans kyla blir ett vapen.

Denna självbehärskning når sin höjdpunkt i Wimbledonfinalen 1980. Efter att ha tappat fjärde setets tiebreak med 18-16 mot John McEnroe hade många vacklat. Borg återvänder däremot till banan med samma orörliga ansikte och vinner med 8-6 i avgörande set. Hans stoicism blir då nästan lika berömd som hans tennis.

Bakom bilden av en « maskin » finns ändå en känslig människa, som upplever sina matcher intensivt men vägrar visa minsta känsla. För honom skulle det vara att ge motståndaren en psykologisk fördel. Mer än ett smeknamn har « Ice Borg » blivit en av sporthistoriens starkaste symboler.

Som många stora mästare drömmer Björn Borg om att lyckas med livet efter idrotten. I början av 1980-talet investerar han i flera verksamheter och lånar ut sitt namn till många produkter. Men olyckliga placeringar och en dyr livsstil försvagar hans ekonomi. Han överväger till och med att sälja några av sina troféer, innan samlingen till slut bevaras av familjen.

Han lyckas ändå resa sig. Varumärket Björn Borg, särskilt känt för underkläder och sportkläder, etablerar sig gradvis, framför allt i Norden. Hans namn blir en verklig kommersiell framgång.

Fortfarande mycket närvarande i tennisvärlden, hedersgäst vid de största turneringarna och kapten för Team Europe i Laver Cup, förblir Borg en enormt respekterad gestalt. Hans legend sträcker sig nu långt bortom ramen för hans elva Grand Slam-titlar.

Bosatt i Sverige förblir Borg mycket knuten till tennisvärlden. Han följer ibland sin son Leo på touren och deltar regelbundet i evenemang kopplade till sin sport.

Alla stora mästare lämnar efter sig en meritlista. Bara några få förändrar sin sport på djupet. Björn Borg tillhör den andra kategorin. Hans inflytande sträcker sig långt bortom hans elva Grand Slam-titlar: han förändrade sättet att spela, träna och till och med föreställa sig vad en mästare kunde vara.

Hans påverkan är särskilt spektakulär i Sverige. Före honom hade landet aldrig vunnit Davis Cup. I hans kölvatten växer Mats Wilander, Stefan Edberg, Joakim Nyström, Anders Järryd, Magnus Gustafsson och många andra fram. Under nästan tjugo år blir Sverige en av tennisens stora nationer, ett fenomen som ofta kallas « Borg-effekten ».

Hans avtryck går dock långt utanför Sveriges gränser. Hans topspin, fysiska förberedelse, baslinjespel och känslomässiga kontroll inspirerar flera generationer av mästare, från Andre Agassi till Roger Federer via Rafael Nadal.

Mer än fyrtio år efter hans sista majortitel har några av hans rekord slagits. Hans arv består däremot intakt. Björn Borg dominerade inte bara sin tid: han bidrog till att öppna den moderna tennisens era.